Sista veckan i frihet

Min sista vecka på semestern spenderar jag och Magistern på hotell norrut. Vi ska ta det lugnt och nyttja relaxavdelningen. Det ska bli skönt.

Tills vi kommer tillbaka får bloggen sköta sig själv. Ha det bra!

Annonser

Mosaik, vinautomater och oregano

Idag har vi satt vår fina, turkosa glasmosaik i köket. Det tog tid men blev riktigt bra. Nu återstår bara att foga, sätta upp en bardisk, måla ett mönster (eller ett monster som gotländske Johnny i Room Service skulle säga) på väggen och köpa barstolar. Sen är köket klart.

Det har tagit tid, nästan två veckor, och jag börjar tröttna på kaoset hemma. Mamma och pappa skulle till exempel sova här i veckan men valde, efter att ha kommit in i lägenheten, att ta tåget hem på kvällen. I don’t blame them. Över hela lägenheten ligger ett tunt tunt lager av byggdamm. Det är cement i slasken och disk i duschen.

Som för att fira att vi börjar se slutet på renoveringshelvetet bjöd jag Magistern på middag i kväll. Som relativt nyblivna Kungsholmsbor var vi tvungna att testa Terrenos Vinotek, restaurangen med vinautomater, där man får ett kort som man laddar med pengar och testar viner i lagom mängd (från 4 cl). En mycket trevlig lokal med god mat; vi testade ikväll sparrisrisotton som var utmärkt. Vi provade dessutom 4 olika viner varav två var från Terrenos egen vingård. Alla viner var mycket goda.

Vi fick också finfin underhållning från bordet bredvid. Vi satt nämligen brevid prettoparet nr 1. De var i åldern 25-30, provade säkert 8 olika viner och pratade högljutt om vin, ekfat, en tyyydlig smak av chili osv. Osten de åt analyserades även ut i minsta detalj. Hon rökte dock mest hela tiden och jag tvivlar på att hon kände någon smak av ekfat eller chili över huvud taget. De ondgjorde sig över att Östermalmshallen inte alls hade samma standard längre, och att de behövde hitta något nytt ställe att handla på.

När de sen började gå igenom de färska örter restaurangen odlade brevid uteserveringen och hon sa det här är oregaaaano, känn bara så gott det luktar, och det inte alls var oregaaaano utan timjan, (Herregud, kryddorna är ju inte ens lika varandra) då var måttet rågat. Jag fick låtsashosta i servetten för att inte visa att jag höll på att skratta ihjäl mig. Vad är det med såna här människor? Varför sätter de sig alltid brevid mig?

Oregano

Timjan. Inte speciellt likt Oregano.

Nåja, maten och vinet vann över det jobbiga paret, till Terrenos går vi absolut tillbaka, och det är ett tips till er som letar efter ett trevligt ställe!

4…

4 Arbeten jag haft
Mellanstadielärare
Logopedassistent
Guide
Servitris

4 filmer jag kan se om och om igen
Love Actually
Gosford Park
Du har mail
About a Boy

4 byar(städer) jag har bott i
Strängnäs
Uppsala
Stockholm
Guildford, England

4 tv-serier jag gärna ser
Midsomer Murders
Cityakuten
Vita huset
Gilmore Girls

4 ställen jag vill åka till
New York
Nya Zeeland
Cinque Terre i Italien
Kina

4 webbsidor jag besöker dagligen
Google
Blogger
DN
Hotmail

4 favoriträtter
Pasta med hemlagad pesto
Lasagne
Fransk kyckling med ris
Vegetarisk risotto med parmesan

4 ställen där jag stortrivs
Hemma
i London
på bio
på jobbet

Är det någon som känner sig manad att föra facklan vidare?

Man måste trampa i utlösningen för att orgeln ska fungera

Oj oj vilken anspänning. Under eftermiddagen och kvällen har jag varit medhjälpare/assistent på högsta nivå. Nu är jag så matt att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Min pappa var bjuden till Stockholm för att ge en orgelkonsert ikväll och behövde två medhjälpare. Mamma och jag blev tillfrågade. ALLTID REDO! Klockan 16 började vi öva. Det var svårt. Då jag blev tillfrågad handlade det endast om bladvändning (när man spelar med både händer och fötter har man ju inte tid att vända blad själv) och det kändes som en någorlunda överkomlig uppgift. Jag läser visserligen noter rätt så bra, men när det är noter för händer och fötter blir det lite för mycket. Därför måste man vara på helspänn hela tiden. Tittar man bort på den vackra kyrkkonsten bara någon sekund är man borta.

I alla fall visade det sig då att jag inte bara skulle vända blad utan även dra i spakar, alltså registrera eller regga som vi i orgelsvängen säger. Mamma reggade på ena sidan och jag på den andra. I noterna stod det utskrivet när mammas spakar skulle dras i och när det var dags för mina att åka in eller ut. Spakarna har förutom sina namn (alltså stämmans namn) nummer. Ibland var det riktigt illa, och jag blev tvungen att dra in tre spakar (ibland långt ifrån varandra), dra ut två och vända blad. Samtidigt. Detta utan att dra ned hela nothäftet över spelbordet. Det har jag gjort en gång, när jag var ca 11 år. Det vill jag inte göra om.

Mamma och jag var riktigt nervösa, för tänk om vi gjorde något misstag, då skulle det ju låta som att pappa spelade fel. Ni kanske tycker att det låter larvigt enkelt att bara dra i nån spak då och då, men det är faktiskt riktigt svårt. Man måste ju dra på precis rätt ställe i stycket. Pappa brukar alltid rycka till med huvudet (som en jättekraftig nickning) när det är dags för bladvändning eller spakdragning, så att det blir rätt. Vår rädsla för att göra fel resulterar i att mamma och jag, så fort ett nytt blad har vänts, ställer oss och håller i kommande spakar, jag har även en hand beredd till nästa vändning, och så stirrar vi på pappa. Som två groupies ungefär. Han har aldrig sagt något om det, men det måste vara rätt jobbigt att dels behöva rycka med huvudet mest hela tiden, men dessutom ha en fru och en dotter som står och glor på en när man spelar för fullt.

På det stora hela gick det bra, särskilt med tanke på att ingen av oss har speciellt bra syn, alla tre stod/satt och kisade och böjde sig framåt för att se. Jag gjorde dessutom ett misstag, just på grund av min dåliga syn, jag drog ut en spak för lite. En trumpet kom inte med. Pappa fick häva sig över orgeln och dra ut den och jag väste förlåt förlåt under resten av stycket. Men han sa att det inte gjorde något, och Magistern som agerade åhörare hade inte hört något.

Det var riktigt roligt att agera medhjälpare åt pappa, för även om han är koncenterad på sitt spel kan han smyga in roliga kommentarer under konsertens gång. Och mamma blir så förvirrad ibland och börjar hytta åt mig att jag ska dra i spakar när det är en och en halv sida kvar.

Det roligaste ikväll var dock den lilla lappen från kyrkans organist där det stod att man var tvungen att trampa i utlösningen* för att orgeln skulle fungera.

Mamma och pappa: tack för en mycket trevlig eftermiddag och gott samarbete, och tack pappa för en mycket bra konsert. Otto hade inte kunnat göra det bättre själv!

*Utlösningen är en pedal som nollställer något, kanske registreringen? I alla fall måste den vara itrampad för att man ska kunna spela på orgeln.

Inget regn, mycket sol, diamanter och etiopier

I går var jag och Magistern på DN-galan. Eftersom väderprognoserna förutspått skyfall och åska, tog vi på oss jeans och tröja. Vi packade även ned regnställ och halsduk. Vi har nämligen varit på evenemang i strilande regn förut, det blir kallt.

När vi gick upp till Stadion var det ca 30 grader. Det var rätt varmt. Det var också väldigt ont om regnmoln. Som tur var hade vi platser på skuggsidan, annars vet jag inte vad som hade hänt. Som det var nu var vi ändå jättevarma hela kvällen och drack festis mest hela tiden. Jag har fortfarande inte hört åska eller sett några regndroppar. Kan man säga att de misslyckades med prognoserna?

Jag har aldrig tidigare varit på DN-galan, och det var jättekul. Vi satt bra, alldeles vid avstampet för Christian Olsson och Klüftan. Även höjdhoppet var relativt nära. Förutom att mannen bredvid mig drack lite för många öl var det en mycket trevlig kväll som bara hade kunnat bli bättre om Kajsa hade hoppat en cm högre. Snart så! Annars var kvällens höjdpunkt den etiopiska klacken. De höjde definitivt stämningen. (Klicka på bilderna så blir de större)

Diamanterna kommer!

Sedvanlig pepping a la Carolina Klüft

Holms första hopp

Kajsa klarar sitt inledningshopp

Musse var bäst ikväll!

Christian har väldigt långa ben..

Lady Dry to the rescue!

Jag är beroende av hudsalvor. Så är det. Min hud tål ingenting. När jag var liten hade jag eksem och var röd över hela kroppen. På alla bebiskort har jag illröda (tjocka) kinder. Jag ser konstant generad ut.

När man har torr hud måste man smörja in sig. Hela tiden. Jag har alltid mina salvor med mig. Åker jag ifrån dem då blir det katastrof. Jag måste smörja in händerna efter att jag tvättat dem till exempel. Gör jag inte det börjar de svida och klia och då blir de sprickor som uppkommer värre.

Mina salvor är dessutom något av ett irritationsmoment för min familj och min sambo. Jag är nämligen lite disträ och förlägger ibland (hela tiden tänker de nu när de har kommit så här långt i inlägget) tuberna och då engagerar jag alla i mitt sökande efter dem. Magistern vill tillverka något slags salvbälte till mig, ungefär som en fanny pack, att ha runt magen så att salvorna alltid finns till hands. Man skulle nästan kunna säga att jag blir som en superhjälte. Fast istället för en speciell styrka har jag torr hud. Och istället för att ha en massa coola vapen har jag salvor. Jag är räddningen för alla torrisar. Lady Dry to the rescue!

När man har så torr hud som jag har, har man gått igenom ett antal tuber och burkar. Man behöver dessutom flera olika. Jag behöver till exempel en salva/kräm för läpparna, en hudkräm, en handkräm och en kortisonsalva för självsprickor. Jag har också märkt att man blir imun mot krämen efter ett tag, då måste man byta. Eftersom jag har testat ett antal har jag hunnit få en hel del goda vänner som jag gärna återkommer till. Vissa finns alltid i mitt toalettskåp, andra hälsar på ibland. Jag listar här mina hudfavoriter (jag försökte först rangordna dem, men det går inte, vissa kan man inte välja mellan):

Fenuril – klassiker. Funkar både på kropp och som handkräm

Locobase Repair – när det är riktigt akut

Aco Mjuk hand – alltid på min arbetsplats

Helosan – passar bäst på natten med bommullsvantarna

Body Butter från Body Shop – funkar och luktar dessutom gott

Elizabeth Arden Eight Hour Cream – alltid på Skolfrökens läppar

Bommullsvante – att ha på natten

Jag har funderat på varför de flesta hudkrämerna har så taskig design. Helosan har sett likadan ut hur länge som helst. Den enda med snygg förpackning är Eight Hour Cream, men den kostar ju då därefter. Jag vill ha snyggare förpackningar, så att mitt nattduksbord inte ser ser ut som på långvården. Dessutom, har ni någonsin sett en superhjälte med fula hjälpmedel?

Bilderna är tagna från Apoteket, Body Shop och Strawberry Net.

Idag har jag… torsdagen 20 juli

* Monterat 3 väggskåp, 3 underskåp, 1 överskåp

* Tagit ned gammalt kakel

* Slipat

* Spacklat

* Googlat hur man monterar en nedsänkt diskho

* Diskat i duschen

* Varit vattenpasshållare

* Tittat på Room Service som idag renoverade ett kök (det gick som ett litet kick för dem såklart)

*Tittat på Brygglov som också gjorde nån köksgrej men i cement. Just då spikade jag bakstycken så jag tittade inte så noga. Dessutom är killarna inte lika snygga som Johnnie och Mattias.

* Undrat varför man egentligen dricker den där sista ölen när man är ute

* Ätit pizza utan bestick (jag orkar inte diska i duschen, det är jobbigt)

Nu tänker jag äta GI-bröd med St. Dalfour-marmelad och dricka mjölk. Sen tycker jag att jag gjort nog för idag. Sov gott!

Det är Tuss. Jag tror han håller på att dö.

Sunes jul, kanske tidernas bästa julkalender och fortfarande en källa ur vilken vi öser roliga citat och kommentarer. Mest av pappa Rudolf, han är bäst. Det tog lång tid innan jag kunde kolla på Beck utan att vänta på att pappa Rudolf skulle göra något knasigt och Håkan eller Sune titta fram bakom Gunvalds rock.

Idag har jag TYVÄRR fått citera Sune i samband med min älskade dammsugare. Han heter Rolfy, är ärtgrön, liten och näpen. Citatet jag fick använda var; det är Tuss, jag tror han håller på att dö.* Fast jag sa; det är Rolfy, jag tror han håller på att dö.

Magistern har nämligen dammsugit upp kakeldamm, sten och grus. I min bästaste Rolfy. Som jag fått av mamma och pappa. Nu låter han murrigt och knackigt.

Det är Rolfy! Jag tror han håller på att dö.

Magistern suger upp sten och grus


* I Sunes Jul hör pappa Rudolf plötsligt snyftningar och gråt från vardagsrummet. Mamma Karin städar och plötsligt har dammsugaren, Tuss, slutat fungera och det ryker ur den. Hon tittar upp på Rudolf med tårblanka ögon och säger; det är Tuss, jag tror han håller på att dö. Rudolf som ju är en händig karl (ni minns väl kolakokandet och golvplattorna?) går fram till Tuss och säger; jaha, hur var det här då… Tuss..? Sen klatschar han till Tuss som då skjuter ut en enorm rökpuff som Rudolf får i halsen. Sen försöker Rudolf laga Tuss vilket resulterar i att han, Tuss alltså, exploderar.

Martin har tur han!

Röret måste ledas om för att tvättmaskinen ska få plats. Vi måste nu be styrelsen om lov att göra detta, sen stänga av värmeledningarna i huset och lufta alla lägenheters kökselement.

Ordföranden är inte hemma, kanske bortrest på semester. Vice ordföranden är en vidrigt otrevlig man som ”minsann inte tänker ränna runt på sin semester och hålla på”. Nehej, jag som trodde att man faktiskt hade ett visst ansvar som vice. Även om man har semester. Eller?

Jag har fått in murbruk i ett finger som aldrig slutar blöda och det går inte att få ut gruset. Den klåpare som satte ihop det kök vi nu försöker riva har SPIKAT ihop skåpen vilket gör att skåpens tyngd lägger sig på skruvarna som inte går att få loss. Skruvdragaren utstötte ett sorgset murrande och dog. Magistern har blåmärken i handflatorna och rörmokaren kom in och skrattade när han såg rören. Man riktigt såg att det i hans hjärna lyste det här blir dyrt i neonfärger.

Jag blir så trött på att det alltid händer såna här saker när vi ska göra något. Sist vi renoverade ett kök var murbruket så dåligt att vi knackade oss in till grannen. Martin Timell råkar minsann aldrig ut för sånt här. Jag kommer slå på nån snart. Alternativt klicka mig in på det där skräpmailet.