Jingelskrattet

Skolbebisen älskar jinglar. Alltså på tv. Favoriten är SVT:s. Den där ni vet; da da, da da, da da som de spelar när det är dags för ett nytt program. Nu fattade ni väl precis vilken jag menade 🙂

I alla fall så spelar det ingen roll var i rummet hon är, hör hon en jingel så månste hon se tv:n. Hon vrider och vänder på sig för att se. Man kan sitta och leka med henne och hon skrattar och tycker det är jättekul, men så hörs da da, da da, da da och blixtsnabbt så kollar hon på tv:n.

Sen skrattar hon. Ett jätteroligt skratt som hon bara skrattar när hon hör jinglar. Vi kallar det jingelskrattet.

What the hell are you making?

Jag har hittat ett gammalt block från när jag läste pedagogiken på universitetet. Det finns en massa fina ambitiösa anteckningar där som jag ju aldrig läst sen jag skrev dem, till exempel en lång lista på vad jag får och inte får göra i klassrummet. Jag får till exempel skicka ut en elev (mycket användbart) men jag får inte försöka sprida politiska åsikter (helt ok, det har jag inget behov av) eller slå elever (!). Varför ILU kände att de behövde poängtera detta vet jag inte, inte vet jag heller varför jag tyckte att jag behövde skriva ned det. Jag är inte speciellt våldsam.

När man vänder blad i blocket står det däremot något helt annat. Det är något recept av något slag… Det står:

1 liter vatten

2 tsk ättiksprit

10 sockerbitar

Det står bara det och inget mer… Vad skulle jag göra? Någon lag eller nåt?

Det gick

Jag överlevde första veckan tillbaka på jobbet. Men inte var det lätt inte… Det är väldigt skumt att komma tillbaka efter  så lång tid och så ska man bara sätta igång. Men det gick det med. För Magistern och Skolbebisen gick det utmärkt, de har bara tagit det lugnt och lekt.

Nu måste jag läsa bloggar, jag har inte läst en enda på hela veckan!