Men vad hände sen?

Ja sist jag bloggade hade vi ju precis sagt upp kontraktet med vår säljare och tackat nej till alla husen.

Sen blev det sommar. Barnen fyllde år, vi åkte till landen och tog det lugnt och försökte att inte ha ångest över en osåld lägenhet.

Vi kom hem, började packa och upplevde Stockholm enligt Skolbebisens önskemål. Vi var på Vasamuseet ( hon älskar det och kan hela historien och vad alla heter, Per Albin Fälting och von Treileben osv), i Kaknästornet, på Gröna lund, såg Alfonsutställningen, var på Aquaria och säkert tre ställen till.

Sen var det flyttdags. Magistern var ansvarig för att boka bil och bokade av någon outgrundlig anledning en mindre bil än sist vi flyttade, trots att vi ju hade fler grejer nu. Vi hittade inga flytthjälpare heller så vi två packade in och körde två vändor à 8 mil. Väl framme fanns min familj på plats för att hjälpa till att packa upp.

Packa upp alla våra saker vill säga. Möblerna stod kvar såklart. Vi skulle ju ha visning. Vi hade lånat ihop det väsentligaste men så värst kul var det inte att sova på golvet i två veckor.

Det tog nämligen inte mer än en vecka förrän något fantastiskt hände. Den gamla köparen hade sålt sitt hus och ville köpa vår lägenhet fortfarande. Så vips var den såld och vi slapp visning. Och kunde därmed hämta alla möbler. Vi städar ur om en vecka och den sista är det tillträde.

Vi har börjat på våra nya jobb och det går bra. Vi trivs bägge två men såklart saknar man det man hade. Min arbetsplats var unik och jag kommer nog aldrig ha en sån rektor igen. Nu är det mer bara ett jobb, inte halva mitt liv och det är också rätt skönt. Och ferietjänst- love it!

Barnen älskar sin nya förskola och springer ur bilen (ja vi har äntligen köpt vår första bil) och säger knappt hejdå. Jag som jämt pendlat älskar att kunna både lämna och hämta då mitt jobb ligger 300 meter bort typ.

Men huset då? Vårt hus som vi skulle köpa? Ja vi får väl se. Efter alla turer denna vår ropar jag inte hej förrän jag flyttat in i ett hus innan jag tror att det är verkligen är vårt. Jag får hålla er uppdaterade i frågan.

Nu sova- så här mycket har jag inte skrivit på Iphonen ever.

Ägaren berättar

Vi håller alltså på att flytta. Eller det lät ju så färdigt. Vi har inte hittat något hus ännu men snart hittar vi det. För hus ska vi ha. Inget mera park och spring efter galna barn. Nej trädgård inom staket ska det vara.

Nu ska vi på en visning på söndag, håll tummarna.

Det var ju ett tag sen vi var ute i Hemnetsvängen och jag måste fråga: det här med Ägaren berättar – är det nytt? Alltså en flik i bostadsbeskrivningen där ägaren skriver lite om huset? Jag gillar det inte! På det här huset som vi då ska titta på nu i helgen har ägaren skrivit en lååååång berättelse om hur mycket de älskar sitt hus, att de önskar att de inte behövde flytta men att livet inte alltid blir som man tänkt sig. Tanken är säkert att man som spekulant ska känna att ok, huset är alltså bra – de flyttar inte pga vantrivsel. Men det blir så sorgligt. Man vill ju inte köpa ett sorgset hus.

Och så undrar man ju – vad har hänt dem? Stackars dem. Och så kommer vi och vill köpa deras drömhus så att de inte får bo där längre.

Fräscht badrum

Vi sitter och letar hus som vanligt. Alltså vissa bilder är helt otroliga. Hur tänker folk? Den här till exempel, den ska visa badrummet. Det måste vara mäklarhistoriens sämsta bild.

20110924-195515.jpg

Snurr i skallen

Men ÅH vad svårt det är att köpa bostad! Det känns jämt som att man blir lurad eller att det är något knas med det man bjuder på. Och så blir jag så stressad av tempot, man får ett sms om att det kommit in ett nytt bud och DIREKT ringer mäklaren och vill veta om jag vill höja. Och vilken strategi ska man välja? Ska man höja tiotusen i taget och försöka trötta ut de andra budgivarna, eller ska man höja till sin gräns på en gång och hoppas att de hoppar av direkt?

Och hur ska man veta att man blir nöjd? Det kan man såklart inte, det kan ju vara så att man flyttar in brevid världens galning eller att bostadsrättsföreningen är en dröm, vad vet man? Men vi har ju en lista på vad vi skulle vilja ha: ljust läge, renoverat badrum, tvättmaskin, diskmaskin, balkong, badkar, hiss. Och om vi hittar allt det men i ett hus som vi tycker är fult, eller i ett hus som är från 60-talet och jag egentligen inte gillar den byggnadsstilen, ska vi inte slå till då?

Allt det här måste ju vi svara på själva, men det är just det som är problemet. Ska JAG bestämma sånt här viktigt? JAG vet ju ingenting. Resultaträkning? Löpande kostnader? Ekonomisk plan? JAG vill helst att nån annan ska bestämma åt mig. Nån som vet. Och som kan säga att det här blir bra, kära du, ta nu en kopp thé och en mandelkubb och lägg upp fötterna. Det här ordnar jag.

Fast jag gillar inte mandelkubb, hellre en biskvi eller nåt. Eller kanske en semla.