Hejdå!

Det här är mitt sista inlägg på En skolfrökens bekännelser. Jag började blogga mitt första år som lärare och då fanns det så många saker jag funderade på och tyckte var roligt.

Nu, snart sju år senare, gillar jag fortfarande mitt jobb jättemycket. Men jag har ett stort behov av att inte tänka på jobbet eller jobbrelaterade frågor när jag inte är på jobbet. Därför blev det allt svårare att motivera mig till att skriva. Och bloggens namn gjorde att det inte riktigt kändes som att det jag kanske ville blogga om var relevant.

Att blogga om barnen och allt annat är kul och det skulle jag gärna fortsätta med, jag har också fått ett nytt intresse som jag absolut skulle vilja blogga om, men den här bloggen känns fel för det. Jag funderar på att skapa en ny blogg men samtidigt har jag varit en sån usel bloggare att jag undrar om någon skulle läsa. Om ni fortfarande tittar in här ibland får ni skicka iväg ett mail till gamla mailen som jag fortfarande kollar så får vi se om det blir nån ny blogg. I så fall, Mamma, får du allt kommentera lite oftare 🙂

STORT tack till alla fina läsare som gett mig en massa jobbrelaterade tips och idéer, som hejade på mig och Magistern när vi skulle gifta oss och som höll tummar och tår när barnen låg i magen. LOVE U!

Over and out,

Skolfröken

Annonser

Snart snart snart

…är det höstlov. Som jag längtat!

Fast jag måste ändå säga att hösten gått som i ett nafs. Det är fredag hela tiden känns det som.

Idag har jag påbörjat mitt nya liv. Inga mer smörgåsar och inget mer kaffe. Mina två största laster ska väck. Varför jag började med detta på en måndag dessutom var kanske inte så genomtänkt..

Back then we called it the great war

Jag ska uppdatera om allt som hänt den senaste tiden; det är en hel del.

Nu bara en ögonblicksbild. Vi har missat morgonbåten över till en ö där Skolbebisens bästis har sommarställe och får nu spendera tre timmar här. Som tur är finns det utomhusmuseum med minor från Andra världskriget. Julafton för Magistern.

20120626-113153.jpg

Hmm

På Arga snickaren just nu är det ett par som är väldigt olika gamla. Jag trodde det var morfar och barnbarn men icke. De är ihop. Och hon heter Tika-Mika.

Detta måste Mrs Pitepalt gå igång på? Eller vad säger du Mrs P?

En garde!

Jag har kommit igång med träningen igen, heja mig! Minst två gånger i veckan, oftast tre, går jag de 300 metrarna till gymmet.

Jag gillar mitt gym. Det är litet, har sjöutsikt och det finns inga dryga kids i snygga kläder som knappt svettas när de tar 500 kilo i bänkpress.

Dessutom har man passerbricka och kan träna när man vill mellan 05 och 23. I morse var jag där kl 07.00. Alldeles själv. På morgonen är det skönt, på kvällen lite läskigt. Då brukar jag checka in via Facebook så att jag lämnat spår om någon kroppsbyggare bryter sig in och kidnappar mig.

Idag hittade jag dock ett prima vapen jag kan använda om det blir farligt.

20120403-195732.jpg