De perfekta jeansen

5 dagar kvar till flytt och vi sorterar och slänger för fullt. Det går så mycket fortare och känns otroligt befriande att slänga/skänka bort alla kläder man inte använder, alla fula omaka koppar man inte dricker ur och allt annat som bara tar plats.

Idag har jag gått igenom min garderob igen, jag gjorde det ju inför första visningssvängen men idag har jag varit brutal. Jag har slängt 15 par skor och 10 par jeans. En massa slafsiga toppar som jag inte gillar och alla slitna mjukisbyxor och tröjor.

Till och med mina favoritjeans fick gå. Ett par Levis 471 i stuprörsmodell. Jag köpte dem våren 2006 och hade dem jämt. De är slitna och håliga. Och nu kan jag inte stänga dem. Tror nog aldrig att jag kan ha dem igen.Men det var ändå sorgligt att slänga dem, kommer aldrig hitta ett par lika snygga igen:-(

På tal om att komma i form förresten, jag vill loosa ca 4 kg, det stör mig att jag inte kan ha en massa snygga kläder som jag köpt rätt nyligen. Jag var duktig efter att Skolbebisen kom och gick ned allt men efter småtjejerna har det varit svårare. Dels har jag inte hunnit men jag har också mått sämre och inte orkat bry mig. Nu har jag laddat ned en jogging-app och klarat första veckan, håll tummarna. Jag ska erkänna att jag sitter och skriver detta samtidigt som jag dricker ett glas vin och äter nötter, men Rom byggdes ju inte på en dag:-)

Har ni några fitnesstips? Bra apps?

Annonser

Jag kommer att hamna hos Oprah

Idag har jag slängt två sopsäckar med ”konstverk” hemtagna från förskolan. Hur gör ni med sånt? Jag vet inte hur många mjölkkartonger med fastklistrade knäckformar jag fått hem. Jag sparar gärna färgglada teckningar och små kycklingar men måste man spara allt!?

Har ändå dåligt samvete nu…

Det ska böjas i tid

Häromdagen var min fyraåriga Skolbebis hos sin bästa vän och lekte. De lekte prinsessor. Såklart. Ariel och Rapunzel. Eller Törnrosa och Snövit. I rosa, glittriga tyllklänningar.

Bästisens lillebror ville vara med och krängde på sig en rosa Balettdräkt med Hello Kitty på. Storasystern kommenterade att det var ju lite knasigt. Men då!

Då sa Skolbebisen: ”Jo, pojkar får ha klänning om de vill. Alla får ha på sig det de vill. Det har min mamma lärt mig.”

Undrens tid är inte förbi

Vi är i stugan. Ni vet där man behöver stå på ett ben under en ek för att få internetuppkopplingen att fungera. Nu står jag med IPhonen i fönstret och det funkar ändå. Då måste man ju bara passa på att blogga.

Detta har hänt:

* Magistern har byggt ett café till barnen där de nu säljer smörgås och kaffe. När de inte bråkar om Pippiservisen.

* Pappa har inte röjt något med röjsågen. Jag saknar dramat och spänningen. Var är röjsågen förresten?

* Mamma har grillat hamburgare. Well done skulle man kunna säga. Elizabeth Taylor hade kunnat ha hamburgarna i sminkväskan som nödlösning vid kajalbrist.

* Jag stör ut internetuppkopplingen genom att ställa mitt glas för nära datorn, alt. andas lite för högljutt i närheten av datorn. Den är lite känslig som sagt, uppkopplingen.

* Jag köpte kol och inte briketter då min mamma inte använder skiljetecken i sms. ”Inte kol briketter” tolkade jag som att hon hade börjat särskriva på gamla dar.

* Jag funderar nu på hur man stavar briketter. Bricketter!?

* Det har regnat. Men vi har det trevligt ändå.

Back then we called it the great war

Jag ska uppdatera om allt som hänt den senaste tiden; det är en hel del.

Nu bara en ögonblicksbild. Vi har missat morgonbåten över till en ö där Skolbebisens bästis har sommarställe och får nu spendera tre timmar här. Som tur är finns det utomhusmuseum med minor från Andra världskriget. Julafton för Magistern.

20120626-113153.jpg

Ägaren berättar

Vi håller alltså på att flytta. Eller det lät ju så färdigt. Vi har inte hittat något hus ännu men snart hittar vi det. För hus ska vi ha. Inget mera park och spring efter galna barn. Nej trädgård inom staket ska det vara.

Nu ska vi på en visning på söndag, håll tummarna.

Det var ju ett tag sen vi var ute i Hemnetsvängen och jag måste fråga: det här med Ägaren berättar – är det nytt? Alltså en flik i bostadsbeskrivningen där ägaren skriver lite om huset? Jag gillar det inte! På det här huset som vi då ska titta på nu i helgen har ägaren skrivit en lååååång berättelse om hur mycket de älskar sitt hus, att de önskar att de inte behövde flytta men att livet inte alltid blir som man tänkt sig. Tanken är säkert att man som spekulant ska känna att ok, huset är alltså bra – de flyttar inte pga vantrivsel. Men det blir så sorgligt. Man vill ju inte köpa ett sorgset hus.

Och så undrar man ju – vad har hänt dem? Stackars dem. Och så kommer vi och vill köpa deras drömhus så att de inte får bo där längre.

Den som spar han har många kavajer

Vi håller på att röja och städa här hemma eftersom vi snart ska ha visning. Det är en utmaning att städa överallt med tre barn och alla deras saker kan jag upplysa om.

I eftermiddag har vi sorterat alla kläder. Jag gick all in och har packat ned ALLT jag inte använt de senaste sex månaderna (sommarkläder undantaget) i påsar som ska skänkas bort. Magistern har varit på mig hur länge som helst om att jag har för mycket kläder. Jag tycker det är jobbigt att fatta beslut om att kasta/skänka kläder. Tänk om jag plötsligt vill ha den där kjolen som jag köpte i Uppsala 2001 även om jag inte haft den sen dess?

Hur det gick för Magistern själv undrar ni? Jo, han lever ju som han lär. INTE! Jag drog fram åtta (skojar inte) udda kavajer som han stod och provade. Jag kan icke minnas att någon av dessa kavajer burits de senaste tio åren. Men han stod där och resonerade. Mmm, detta var ylle, det är ju fint. Detta snitt kan ju komma igen. Hur många kavajer han slängde? Ingen…

Tack, det var ju generöst

-Men Skolbebisen, nu får du komma. Annars kan vi inte läsa nån godnattsaga.
-Mmm, men jag tänkte leka en stund till, du kan få läsa en pixie-bok för mig sen är jag är klar. De är ju rätt korta vet du Mamma.