På provdockan…. På mig satt de inte lika snajsigt som när jag provade dem i provhytten. Speciellt inte över vaderna där en massa vatten under veckan bestämt sig för att bo. Dessutom är jeansen lite för långa eftersom jag inte är 1.75 lång. Eftersom jag är snål och inte vill lämna in ett par gravidbyxor til skräddaren för att sy upp, tänkte jag vika in jeansen med hårsnoddar så att man får lite kortare byxor. Alltså, hårsnoddarna sitter på insidan, inte utanpå jeansen, ni förstår va?
Men det gick inte. Jag fick inte upp benen tillräckligt nära för att nå. Dels var ju byxorna för tajta över vattenvaderna men sen så har min mage exploderat i storlek den senaste veckan. När jag äntligen lyckats få upp byxorna på lagom längd var jag urtrött och svettades!
Samma sak med skorna. Jag ville ha mina fina rosa converse på mig. Men jag kunde inte sträcka mig ned för att ta på mig dem. Jag fick sätta mig ned på golvet (och hur lätt tror ni det är?) och sitta jättebrett med benen. Sen försöka vika in ett ben i taget för att kunna ta på skorna och knyta dem. Trots det kändes det som att jag var på väg att trycka upp bebisen i magen, upp genom strupen och ut genom munnen. Typ.
För att avsluta denna morgonritual (och gissa hur sen jag var vid det här laget) skulle jag ta på mig min nya vårjacka som jag köpte på H&M i vintras. Det är en gravidjacka som är jättefin och som har trekvartsärm och jättefina knappar. Och den satt skitsnyggt då i januari. Och idag har jag lärt mig en läxa:
KÖP INTE GRAVIDKLÄDER FÖRRÄN DU ÄR SÅ GRAVID SOM DU PLANERAR ATT VARA NÄR DU SKA ANVÄNDA KLÄDERNA.
Jag började gråta. Jackan stod ut över magen (duh) men inte fint, utan bara påsigt. Min överkropp blev fyrkantig, trekvartsärmarna gjorde att jag såg felskapt ut. Och högst upp satt ett litet, litet huvud med ett rött och svettigt ansikte.
För övrigt har jag blivit jättekänslig för värme. Jag får värmeutslag av minsta lilla ansträngning (just nu har jag ett stort utslag på halsen för att jag hade halsduk idag. Det är inte fint, ser ut som skabb) och har jag jeans en hel dag så har jag fullt med värmeutslag på benen på kvällen.
Det värsta av allt är dock att så fort jag tycker att det är jobbigt, och nu när jag skriver det till exempel, så får jag så himla dåligt samvete. Tänk om något händer min lilla Skolbebis för att jag klagar? Tänk på alla som kämpar för att kunna få barn, och så sitter jag och klagar på lite värmeutslag och att jag måste köpa skor med kardborr… FÅR man tycka att det inte alltid är toppenhärligt?
En skolfrökens bekännelser 
Klart du får klaga!! Ditt lidande blir inte mindre för att barnen i Afrika svälter som de säger i Vattenmelonen! ;D
Jag läste precis upp ditt inlägg för min gravida vän som instämmer och känner med dig!
Tack Nina, skönt! Vattenmelonen???
Anna- vad gulligt, hälsa vännen!
Jag känner igen mig så väl, idag fick älsklingen min hjälpa mig ta på strumporna för jag skulle slippa kollapsa av ansträngningen 🙂
Och ja, man får klaga! Så det så!
Ja, jag tror att det är i Vattenmelonen av Marian Keyes som huvudpersonen resonerar så, och jag tycker det är ganska bra resonerat…
Klart man får klaga! Det ÄR jobbigt att ha en unge på tillväxt i sin egen kropp. Men snart är den häääär! 😀
Skönt att höra Hanna. Visst var det du som fick så mycket problem med fötterna i slutet, jag tycker mig minnas ett foto…
Det är ingen vidare tröst för dig om jag berättar att det blir värre sen med kläder när man har en stor degmage va?
🙂
Jonna- Skönt! Att få klaga alltså 😉
Nina- aha, ja den har jag ju faktiskt läst.
Ida- hehehe, nä… Och jag ska dessutom ha en tjock degmage på sommaren!!!
Låter bekant. Jag har varit snål och inte köpt någon jacka än, tänkte vänta till det blir vår. Detta innebär att jag har min trånga vinterjacka som poppar upp om jag andas för djupa andetag.
Dessutom har jag bara på mig mina rosa converse om Palten är hemma, för då kan han ta på och av mig dem. Annars går det inte.
Lite måste man ju få klaga. Men klagar ju inte på bebisen, bara på sin egen otympliga kropp.