Min fantastiskt kompetente äkta man (hihi) har idag gått och fått sig ett nytt jobb! Med högre lön- Yey! På en skola i stan- Mera yey! Grattis älskling, det är du värd!
Nu har jag läst klart Harry Potter. Jag sparade på den så länge jag kunde, men i slutet kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Och nu har man gråtit på tunnelbanan också… Hejdå Harry, jag kommer sakna dig!
Snyft…
Här är i varje fall några bilder från dagen.
Rosa champagne och chokladdoppade jordgubbar bjöd mina älskade vänner och syster på
…innan de tvingade in mig i en studio för att sjunga…
…och utmanade mig att känna igen Magisterns kroppsdelar. Det var svårt. Mycket svårt…
”Kära gäster! Välkomna till vår bröllopsfest. Vi är så glada att ni alla ville komma och dela den här dagen med oss.
Att planera ett bröllop och en bröllopsfest kan liknas vid att planera en lektion. Här kan man säga att vi två från början har haft något olika tillvägagångssätt. Medan Skolfröken är den av oss med det största kontrollbehovet, och alltid gör detaljerade lektionsplaneringar, skulle man mer kunna kalla mitt sätt att planera för tröskelpedagogik. Man stiger in, ännu oviss om vad man egentligen ska ägna lektionen åt, och låter innehållet komma naturligt.
Att använda tröskelpedagogiken ikväll enades vi om var riskfyllt. Våra bröllopsgäster antog vi skulle vara mer kräsna än våra 16-åriga elever.För att kvällens fest därför ska kännas lyckad och välplanerad, har vi därför kontaktat Skolverket för att få deras hjälp. Ni har kanske ännu inte förstått det, men ni är alla antagna till kursen Bröllopsfestkunskap A, en kurs på 100 poäng som läses på raketfart och kommer att examineras vid kvällens slut.
Kursens mål är följande:
Gästen skall
förstå tydligt tal, från olika delar av festsalen, om ämnen som inte är helt obekanta
vilja, våga och kunna utan förberedelse delta i samtal om bekanta ämnen och utbyta information, personliga åsikter och erfarenheter med sina bordsgrannar
kunna efter förberedelse i tal informera om eller beskriva ett ämnes- eller intresseområde och visa prov på anpassning av språket efter situationens krav
kunna läsa och tillgodogöra sig sångtexter med varierat sakinnehåll
kunna läsa och förstå festhäftet och genom detta förvärva kunskaper om traditioner i brudparets vardagsliv
kunna i gästboken formulera sig i skrift för att informera, instruera, argumentera och uttrycka känslor och värderingar samt ha förmåga att bearbeta och förbättra den egna skriftliga produktionen
ha kunskap om festförhållanden, kulturtraditioner och levnadssätt i festlokalen och kunna använda dessa kunskaper för att jämföra olika festkulturer
Likt vissa kurser på Uppsala Universitet, till exempel Lärares arbete A och B, ger kursen endast möjlighet till ett godkänt eller ett icke godkänt betyg. Betyget delas heller inte ut till studenterna förrän samtliga loggboksanteckningar lämnats in. För att klara kursen måste ni alltså uppfylla följande kriterier:
Gästen tillgodogör sig innehållet också i regionalt färgad svenska när språket talas i lugnt tempo i festliga situationer.
Gästen utbyter i samtal information och åsikter och gästen lyckas med olika strategier lösa språkliga problem.
Gästen uttrycker sig muntligt med tydligt och klart uttal och anpassar i någon mån sitt talade språk både till informella och något mera formella sammanhang.
Gästen tillägnar sig huvudinnehållet i festhäftet samt tillgodogör sig detaljer vid en noggrannare läsning.
Gästen skriver i gästboken med klart och tydligt språk, såväl personligt hållna meddelanden, berättelser och reflexioner som sammanfattningar som har att göra med brudparets intressen och framtida livsinriktning.
För att följa regeringens önskan om ordning och uppförande på landets utbildningsinstitutioner har vi även ett antal ordningsregler som vi hoppas att ni kommer att följa:
När ni nu har fått en insyn i hur vi kommer att examinera er, hoppas vi att ni känner er förberedda inför kvällens fest. Vi hoppas att vi i och med detta kan hälsa er välkomna till kursen och en trevlig kväll!
Skål!”
+
–
Under minglet åt vi minipiroger och oststänger. Under tiden gick vår fotograf omkring och tog kort på alla gäster och innan hon åkte tog hon ett gruppfoto på allihop.
Bussen kom och vi åkte till festlokalen medan vi sjöng En busschaufför. Väl framme gick vi in och satte oss och bröllopsmiddagen kunde börja. På fredagen hade vi varit och gjort borden fina med band, festprogram och placeringskort. Men mamma, pappa och lillasyster hade dessutom smygit dit tablettaskar som de hade tillverkat vid varje plats. På framsidan var det den bild som vi har haft på alla trycksaker, på baksidan en bild på oss och så stod det Skolfröken och Magisterns kärlekspiller på ena kortsidan och vårt bröllopsdatum på den andra. Jättefina!
Toastmastern och sånganföraren gjorde ett helt fantastiskt jobb och varenda tal var otroligt bra! Maten var supergod och alla verkade ha det trevligt vid borden. Plötsligt så reste sig Magistern, min pappa och en del andra herrar och ställde sig framför mig och sjöng min favoritserenad (som Magistern sjöng för mig (och andra flickor i kören) varje år natten innan vårbalen i Uppsala) Kom du ljuva. Då grät jag.
Trots att middagen höll på i nästan fyra timmar kändes det jättesnabbt och plötsligt var det dags för kaffe och tårta. Vi hade valt små bakelser istället som bestod av kladdkakebotten och passionfruktsmousse. Kanongoda!
Sen var det alltså dags för bröllopsvalsen. Magistern och jag bestämde tidigt att vi inte ville göra en vanlig vals utan på något sätt göra något spexigt som var mer vi. Efter mycket om och men kom vi på det som sen kändes helt självklart: Ross och Monicas dans ur Vänner såklart. En danslärare som jag känner skrev ned koreografin och lärde oss den på två timmar. Sen övade vi. Och övade. Och övade. Men sen satt den! Och vad folk jublade! Och så kul det var! Sen dansade vi hela natten och jag och Magistern var näst sist hem!
Vi hade inte bokat rum på något hotell utan hade fått låna min systers lägenhet. Vi visste att hon hade städat och gjort i ordning, men hur fantastiskt det faktiskt var hade vi inte förstått. Hon och mamma hade bäddat med vita satinlakan, syster hade köpt jordgubbar, champagne och praliner. Hon hade spridit rosblad på golvet och på sängen. Och satt på en dvd-brasa. Det var SÅ FINT! Tusen gånger bättre än ett hotellrum. Och på en bänk stod en present. En tavla. Hon hade valt bilder på mig och Magistern, och hittat bilder på saker som vi gillar och har; mina rosa converse, våra favoritfilmer och böcker, mina sminkgrejer, en fotboll, thékopp osv. Mitt i allting sitter jag och Magistern i soffan på Central Perk och det ser verkligen exakt ut som caféet i Vänner. Och på sidorna står Chandler Bing och Dr McDreamy. Tavlan är så fin! Och det finns bara en! Jag har verkligen världens bästa lillasyster som hade ordnat allt så fint!
Nåja, nu berättar jag inte mer om bröllopsnatten 😉 utan går vidare till dagen efter. Då var det nämligen dags för brunch. Det var strålande sol och vi satt i trädgården och åt youghurt, bröd, prinskorv och äggröra och amerikanska pannkakor. Över 60 personer kom och alla stannde jättelänge. Vi pratade och spelade kubb. Jättekul! När jag satt och tittade på alla som pratade med varandra, trots att de kanske inte kände varandra innan, tänkte jag att vi verkligen har fantastiska vänner. Och vad synd att man inte samlar dem så här oftare. Det blir i princip bara på såna här tillställningar som man sammanför olika kompisgäng.
När de sista gästerna vandrat eller åkt hem städade vi bort det sista och gick hem. Eftersom vi hade önskat oss pengar till välgörande ändamål istället för presenter hade vi inte så många paket att öppna. De paket vi trots allt fick innehöll mycket personliga saker. Bland annat en fin plansch och en skål med våra initialer och bröllopsdatum.
En intensiv helg var till ända och vi var otroligt nöjda.
Ikväll klockan 22.00 i SVT1. ÄNTLIGEN!
Efter en god natts sömn vaknade vi till solsken och blå himmel. Vi hade bestämt att vi skulle ge varandras morgongåvor redan på bröllopsdagen så det gjorde vi nu. Jag hade fixat ett par manschettknappar med monogram till Magistern (hans initialer) från den guldsmed som har hjälpt oss göra våra ringar. Jag hade fixat dem redan i maj och hade verkligen kämpat för att behålla hemligheten. Inte ens när Magistern beslutade att ta med ett par gamla knappar i guld till henne för att putsa upp, sa jag något. När Magistern fått sin present skrattade han och plockade fram min. Det var ett par örhängen från samma smed. Hon måste ha haft kul åt oss som smusslade med presenter från samma ställe.
Vi åt frukost och så åkte jag och två av mina tärnor till frisör och sen till salongen där jag skulle bli sminkad och ta på mig kläderna. Medan jag och mina tärnor drack champagne och åt nötter och pajer och blev vackra(re), hängde Magistern med sina marskalkar. De hämtade blommorna, åt lunch och drack champagne. Mamma hämtade vår fotograf vid tåget och visade henne platserna för fotograferingen.
Klockan 15 kom vi hem till mamma och pappa där Magistern och de andra väntade. Då var det dags för fotografering. Först på alla i brudföljet och sen på mig och Magistern. Detta var nog det vi var mest nervösa för(!). Vi blir aldrig bra på kort och detta hade vi även berättat för fotografen. Men hon var helt fantastiskt bra på att få oss att slappna av och att se (förhoppningsvis) naturliga och bekväma ut. Vi var vid en fin gränd, vid ett litet lusthus och på en mur framför vattnet. Jag måste erkänna att det ibland kändes lite knasigt att vi skulle ”gosa” och ”vara kära” på kommando, men vi får hoppas att det blir bra!
Sen var klockan helt plötsligt tio i fem och vi gick upp till kyrkan. Där var tärnorna och marskalkarna redan samlade och de var nog rätt nervösa för de var otroligt stissiga och fladdriga. Jag och Magistern var inte alls nervösa utan satt mest och tittade roat på de andra.
Sen var det dags! Vi gick in och blev gifta. Jag som oroat mig så för att grina sönder hela vigselakten log mig igenom hela grejen. Bara vid musiken (In trutina av Carl Orff, The Luckiest av Ben Folds och Ett liv för mig av Anders Edenroth) blev jag lite tårögd. Ja och när en god vän läste en text av Karin Boye. Då kom tårarna. Jag tror också att min röst blev lite bräcklig under löftena och Magistern såg så söt och gråtmild ut. Prästen höll ett fantastiskt bra och personligt tal, brudnäbben skötte sig exemplariskt, trots det stora ansvaret att hålla i och räcka över ringen.
Sen var det meningen att vi skulle gå ut och ta emot folkets jubel, och när de stod och väntade och vi var nästan ute, fastnade jag med klacken i mattan. Magistern märkte ingenting utan försökte gå vidare ut med mig i handen. Men jag satt ju fast! Han fick då böja sig ned för att hjälpa mig. De första bilderna på oss som gifta är alltså på mig som sitter fast med foten och Magistern som böjer sig ned för att slita loss mig.
Efter en massa ris och rosblad (som jag fortfarande hittar lite här och var i lägenheten) kom dagens första överraskning: fyra killar med trummor. Till ljudet av dessa vandrade vi ned till en trädgård där vi drack champagne och skålade.
Fortsättning följer.
Våra egendesignade ringar! 
En skolfrökens bekännelser 
