Vilken dag! Jag skulle ha stannat kvar i sängen i morse!
Det började på förmiddagen. Jag och Skolbebisen skulle till bvc för vaccination. Men det var snö överallt. Jag kom inte ut ur huset. Jag fick lämna vagnen i trapphuset, gå ut och skava fram en väg med hjälp av fötterna. För någon snöskovel fanns ju inte såklart. Sen var det trappen. Det gick inte heller, utan jag fick be en av mina pigga grannar i 80-årsåldern om hjälp att bära ned vagnen för trappen. Väl ute på gatan (10 minuter senare) fick jag försöka plöja mig fram med vagnen. En tur som vanligtvis tar 5 minuter tog 20. Helt sjukt. Vaccinationen gick i alla fall bra, hon är så duktig min dotter!
På eftermiddagen skulle jag åka till Berwaldhallen för att lösa ut biljetter åt mina föräldrar. De hade lämnat ett bokningsnummer och pengar sist de var här, och upplyst mig om att biljetterna MÅSTE hämtas idag, annars försvinner de. Så det fanns ju inte så mycket att göra då. I sista minuten bestämde Magistern, som egentligen skulle vara hemma och rätta, att följa med. TACK GODE GUD! Vi satte oss på 1:an för att åka till Gärdet. Men vid Kungsgatan var det stopp. Vi kom ingenstans. Och det var en massa polisbilar överallt. Plötsligt kommer det in en polis i bussen och säger att busschauffören måste köra igenom bussgaraget på cityterminalen och sen köra tillbaka. Han fick absolut inte släppa av någon passagerare. Detta togs ju emot väl av alla i bussen. Inte… Folk blev skitsura och började skrika på busschauffören om att de ville gå av, och varför kunde han inte informera dem om vad som hände? Men han visste ju ingenting, vilket han försökte förmedla till dem. Jag sms:ade då till min kära mor:
Skolfröken- Vi sitter fast i bussen, det är en massa avspärrningar och poliser överallt. Det måste ha hänt något…
Skolfrökens mamma- MEN BILJETTERNA? NI HAR VÄL BILJETTERNA?
Suck. Bra prioriteringar där! Inte en tanke på sin dotter eller barnbarn. Bara biljetterna är hämtade. Vid Hötorget fick i alla fall chauffören släppa av alla passagerare, och hans buss togs ur trafik. Det var nämligen ett ljushuvud som fått för sig att råna Handelsbanken på Vasagatan och sen säga att han lämnat en bomb i lokalen. Så hela området stängdes av. Vi fick alltså börja gå till Berwaldhallen. Och gå var lite svårt idag kan jag säga. Det såg ut så här överallt. En timme senare, när vi var framme hämtade vi biljetterna. Då fick vi sms av pappa som undrade om biljetterna. Hade vi hämtat biljetterna? Kunde vi inte höra av oss när vi hade biljetterna?
När vi skickat ett mms med bildbevis på att vi minsann hade de där j-la biljetterna ställde vi oss för att vänta på bussen som vi hoppades skulle gå nu. Det fylldes på med folk. Och bussen kom. Då springer folk förbi oss och tränger sig upp på bussen så att den blir överfull. Och vi får ju inte upp vagnen då. För där står det ju en massa pälsar och trängs. JÄVLA ÖSTERMALMSKÄRRINGAR! Då tog jag fram mitt främsta vapen. Min arga blick. Den kan döda. Jag blängde på pälsarna och utbrast till Magistern (så att de hörde såklart) Ja, vi får väl gå hem till Kungsholmen då. Vi får hoppas att hon inte förfryser (här tittade jag bekymrat och lite bittert på Skolbebisen och sen på pälsarna). Sen började jag köra vagnen genom snövallarna (och jag ansträngde mig för att det skulle se mödosamt ut så att de skulle få dåligt samvete. Men de har säkert inget samvete de där tanterna. Det har de väl bytt mot en silverljusstake på Svenskt tenn).
Så vi fick gå hem också. Och det blåste och var kallt. Och mina skor blev blöta. Och när vi kom fram till Klarabergsviadukten såg vi det. Det var fortfarande avspärrat. Och när polisen hörde vart vi skulle sa han ”lycka till”. Och hänvisade till tunnelbanan. Men vi hade varit smarta och tänkt att skötväskan tar vi inte med, det är ju onödigt, vi är ju bara borta nån timme. Och i den låg pengarna, SL-kortet och remsorna. Så vi fick vända. Och gå runt hela stan, utmed vattnet förbi stadshuset.
Tre timmar senare var vi hemma. Och jag hoppas verkligen att den där konserten är bra. Jävligt bra. Fattas bara annat!
En skolfrökens bekännelser 
